Höstens första vandringsresa bjöd på både nya upplevelser för många av oss och dessutom lite dramatik. Norra Kvill är en av våra minsta nationalparker. Den bildades redan 1927 men är ändå relativt okänd. Det är ett skogsområde som fått utvecklats fritt under lång tid med grov gran- och tallskog. Kuperat och blockrikt. Täckt av mossor och lavar – lite av en urskog och med stora naturvärden.
Först besökte vi den tusenåriga Kvilleken som fortfarande lever i en gren. Siluetten är verkligen mäktig med en omkrets på 13 meter. Vilket tidsperspektiv! Från 1000-talet fram till idag. Vi fikade vid eken och fick berättat om både eken och hur man idag arbetar med inventering av andra skyddsvärda träd i kulturlandskapet. Vi kunde också konstatera att vi har flera av Sveriges äldsta och grövsta träd på utflyktsavstånd från Jönköping.
Vandringen i nationalparken var inte lång men ändå rätt krävande. Vädret stod oss bi på vandringen upp till Idhöjden. Men när vi avslutat lunchen och skulle bege oss ner från höjden kom en rejäl regnskur. Det var brant och vattnet flödade när vi skulle ta oss ner stödda av ett rep. Men alla klarade det galant.
På hemvägen besökte vi Rumskullastenen, ett flyttblock på 260 ton som man ska få i gungning. Vi gjorde inget försök. Jättekvinnan Kåra skulle komma och förgöra oss om vi lyckats välta stenen. Vid stenen finns en ovanligt stor avverkning där vi kunde jämföra gårdagens och dagens sätt att bruka skogen, belysa hur skogspolitiken förändrats under de senaste 50 åren och hur EU numera påverkar. Under resan fick vi också lära oss mer om våra nationalparker, hur det började och hur man arbetat med dessa fram till idag då vi har 31 nationalparker.
Vi kommer inte heller att glömma näckrosroten som Per-Olaf Keitsch hade tagit med. Vad grov den var! Bilden nedanför är från en nöjd vandringsgrupp framför Rumskullastenen.
